Kakan Hermansson
Vi är så stolta över att tillkännage vårt samarbete och utställningen på FLD Gallery, med keramikern och konstnären Karin Kakan Hermansson.
Solidaritet och antirasism genomsyrar multidisciplinära konstnären Karin Kakan Hermansson särpräglade, älskvärda personlighet. Hon utforskar återkommande samband/associationer mellan hantverk, smak och social status. Verken är ofta kommentarer till ämnen som feminism, sexualitet, identitet och politik. “Alla har ett förhållande till hantverk.” Hermansson är född i Lund 1981 och bosatt i Stockholm sen 20 år. Hon är utbildad på Konstfack, keramik och glas 2006-2012, där hon undervisar som adjunkt sedan 9 år.
Kakan beskriver utställningen hos Fine Little Day som en exkursion, en utgrävning, som bär på historiska referenser, idoler och konstnären själv.
Utställningen Very Traditional visades på FLD Gallery 23/3 – 28/4, 2024.
Q: Kan du berätta lite om din bakgrund och utbildning inom form/konst? Hur utvecklade du en så stark visuell identitet?
A: Att jag skulle bli konstnär förvånar mig än idag. Jag var aldrig en av dom tjejerna som var duktig på att rita, och jag kunde ändå inte sitta still så jag lärde mig det. Däremot ritade vi mycket hemma, byggde olika världar och pappa gjorde olika uppfinningar. Inget var speciellt fint men det var fritt och kul.jag var alltid intresserad av objekt, samlade tidigt på små keramiska objekt och det fanns massor av konst hemma hos oss, men att jag skulle bli konstnär var inte aktuellt. Jag ville rädda att världens kvinnor genom att bli barnmorska men när jag gick ett år på Ölands folkhögskola sa min lärare; nä varför ska du bli det? Det e så stressigt, blir konstnär! Efter Nyckelviksskolan kom jag till slut in på Konstfack och efter ett år förstod jag att jag kunde kombinera mitt politiska liv med konsten. Då släppte allt för mig och jag började forma mitt konstnärskap.
Q: Hur ser du på det du skapar, vad är det du skapar?
A: Jag har alltid varit besatt av att kommunicera med min konst och leran är det perfekta språket för det. Det är avdramatiserat med keramik, för det är så vardagligt. Det har gjort att jag kan avhandla tunga ämnen och få en relativt neutral grund och en direkthet med publiken. Det är allt från vittnesmål om våld till samtal om estetiska värderingar genom åren. Ett kakfat om kvinnomisshandel, nagelkonst om våldtäkt. Allt får plats. Jag vill prata med publiken, jag håller inte på med det här för mig själv..
Q: Vad är det för tankar du haft i ditt huvud när du arbetat med den här utställningen?
A: Det teoretiska har länge varit min primära grund, form och färg har alltid kommit i andra hand. Sakta men säkert har jag kunnat möta alla slags intressen jag har, och nu hände något kul under arbetet till Very Traditional. Jag började skissa och luta mig mot mina idoler. Kände mig helt uppfylld av Ulrica Hydman-Vallien, Signe Persson Mehlin, Lisa Larsson, pionjärerna av dom som tog in konsthantverk in i hemmet. Dels av form men mest tror jag det handlar om självförtroende att tänka att jag är en del i ledet.
Tidigare har jag alltid vetat vad jag ska jobba med när jag sätter igång i ateljén men nu kom det smygandes på mig. Jag jobbar intensivt och snabbt. Lyssnar på rap eller ljudbok och köttar ut objekt. Ibland behåller jag dom eller så slänger jag och återanvänder leran. Stor skillnad för mig har varit att jag satte mig ner vid drejskivan och inkluderade det i arbetet. Jag är inte så intresserad av det perfekta och det funkar inte riktigt när en drejar, men lyckades lösa det genom att bygga och skulptera på de drejade godsen. Jag har inga kontrollbehov och det märks i den här utställningen, jag har testat mig fram och låtit saker växa fram. Det känns som att jag utvecklats åt ett kul håll, jag är förvånad.
Q: Ormen som symbol, vad betyder den för dig?
A: Egentligen är det ju en symbol för födelse, död och återfödelse. Tycker ormar är äckliga och svåra att tyda. Men gillar att som finns där när jag får bestämma, som en återfödelse av Ulrica kanske, en hyllning. Jag kan inte hylla henne nog.
